2017 började mitt steg lätta från marken. Från att ha gått med tyngd i steget, så skiftade perspektivet och konsten att vandra lätt blev rätt på många sätt.

När jag upptäckte konceptet ”Ultralight backpacking” så fascinerades jag av hur en utövare av detta sågade av sin tandborste för att spara 2 gram vikt i sin packning. När jag började såga min egna tandborste så skakade vänner på huvudet och tvivlade på vilken skillnad det skulle göra. Men jag såg att skillnaden låg i principen: att halvera, att banta, att byta ut mot lättare utrustning och att ta bort onödiga ting. En avsågad tandborste betydde rätt mycket.

Redan förra året uppnådde jag en mycket lätt packning. Med tält, sovsäck, liggunderlag, regnkläder, kläder, mat, vatten, verktyg, översteg den inte mer än 12 kilo. Jag jämför detta med den packning jag 2013 bar i Portugal som var tio kilo tyngre. Sedan förra året har min nuvarande packning lättat ytterligare 2 kilo.

Min 12-kilos-packning för vandring under sommaren 2017. Packpåsarna till vänster innehöll senare kläder och mat.

Det lätta livet

Mot slutet av 2017 satt jag fortfarande framför Google och sökte på vandringsforum och andra nätsidor efter de olika radikala viktminskningarna som folk utsatte sina packningar för. Men jag kunde märka att jag nu var ute efter något annat. Vad som tidigare hade varit en strävan efter viktminskning hade nu börjat likna en strävan efter den smartaste utrustningen i förhållande till vikt. Till exempel så insåg jag att en lätt necessär (80 gram från Sea to Summit) med fack gav mer livskvalitet än en plastpåse. 😊

Anledning bakom denna perspektivförändring berodde på att jag började se mig själv leva hela mitt liv med denna packning som enda ägodel. Bland annat var jag inspirerad av de som kallade sig digitala nomader som både levde lätt men också rikt på så många sätt. Men framför allt var jag inspirerad av den meditation som jag utförde, som jag upplevde gjorde mig lättare för var dag, men som också fyllde mig med livet självt och sakta fick mig att se det lönlösa i att äga mycket.

Något som till en början handlade om en fascination för lätta vandringsprylar hade nu blivit ett sökande efter de optimala prylarna för ett lätt leverne.

En uppenbar fråga som nu cirkulerar inom mig: Vad är egentligen essentiellt? Den djupsinniga vill nu kanske höra ett långt filosofiskt resonemang. Men svaren som har uppstått i mig är mer av denna art:

En upphängbar tvålhållare

Coghlan’s soap caddy

Motivering: En hård tvål kan inte rinna ut i en packning, tas inte ifrån dig i tullen och görs ofta av få, rena och ekologiska ingredienser. Du kan tvätta både hår och kropp med bra resultat med en sådan tvål. Denna hållare skyddar tvål och annan utrustning från varandra, fungerar samtidigt som en ”refillflaska”, släpper igenom vatten så att tvålen aldrig blir soggy och kan dessutom hängas upp på vilken tvättplats som helst oavsett om det är ett lyxhotell eller ett träd i skogen. Det skulle inte förvåna mig om denna hållare följer med mig livet ut nu.

På vägen mot lätthet

Sakta gör jag mig lättare. Det är skönt att äga lite. Och på samma resa njuter jag. För det är kul med prylar, särskilt smarta sådana, det har jag alltid tyckt. Det låter kanske paradoxalt. Men huvudsaken är att jag förstår denna väg.

Läs mer

Comments are closed.