När jag för tio år sedan gick en kurs i skrivande historieberättande så fick jag uppgiften att skriva en berättelse utan att använda ett enda ord som började på bokstaven ”k”. Genom att följa denna regel var jag tvungen att lösa min meningsuppbyggnad på ett mer idérikt sätt än vad jag annars hade gjort.

Ur detta tillvägagångssätt föddes helt nya idéer som annars inte hade kommit till mig. Jag insåg att det i alla skapande sammanhang gick att göra samma sak, det vill säga att sätta vissa regler/begränsningar i skapandet för att öka förmågan att se nya alternativ. Detta är en sådan regel:

Jakten efter gram

Det var min systers pojkvän Jonas som introducerade begreppet ”gramjägare” för mig. När han gjorde det så hade jag redan börjat jaga. Begreppet är relaterat till vandring och jakten på att bära så lätt utrustning som möjligt. Det går att säga att min fascination för ”det ultralätta livet” i viss mån började med denna jakt.

Att jaga gram är en exceptionell regel för val av utrustning, inte bara i vandringssammanhang men också i livet i stort. Numera undersöker jag nästan alltid vikten (och storleken) på allt jag inhandlar. Det är skönt att äga lite. Men det är också skönt att äga lätta och små saker.

Exempel

Här om dagen hade min uppmärksamhet landat på två ting som jag burit med mig på mina senaste vandringar: En liten campingdiskborste (ca 22,5 gram) och en traditionell bägare för dryck/mat (ca 57,5 gram). Jag frågade mig vad som verkligen var essentiellt med dessa två ting. Vad för egenskaper behövde jag i dem?

Dessa två ting hade jag börjat intressera mig för om det fanns bättre och lättare alternativ för.

Jag insåg att jag inte alls behövde något så stort som bägaren. Och jag insåg också att diskborsten var på tok för stor för vad jag använde den till. Jag började experimentera och testa nya tankar. Mitt mål blev att skala ner dessa två ting till den lägsta möjliga vikten, men ändå fortsätta vara lika tillfredsställd med deras funktion.

Under några dagar jagade jag dessa gram genom frågor i Facebook-grupper, window-shopping i prylbutiker och på vandringsforum för lättviktsvandring. Diskborsten var det inga problem att byta ut. Jag klippte itu en tvättsvamp och så var det med det. Men för dryckeskärlet jagade jag längre. Jag hittade träkoppar från japan, lätta tomburkar från USA, bambukärl från sydostasien, bägare i Nasa-high-tech-material.

Skulle en avskuren tomburk bli min nya dryckesbägare? 10 gram vägde detta experiment. Jag gav upp idén efter att ha upptäckt att det finns en plasthinna på insidan som smälter om jag skulle använda burken för varma drycker.

Det blev till slut en lokalhjälte, Fold-a-cup från svenska Wildo, som tog hem priset. Den lilla ödmjuka vandringskoppen uppfyllde alla mina tänkbara önskemål: handtag för varma drycker, en lätt isolerande förmåga, hållbarhet, rymlighet (2,5 dl) och allt till den extremt tilltalande vikten 25 gram.

Med en Fold-a-cup och en avskuren tvättsvamp reducerade jag vikten på två saker i min packning från 80 gram till 29.

Många som läser detta ser inte vitsen med vad jag åstadkommit. Men den som förstår den djupare innebörden noterar att jag reducerat vikten i detta exemplet med ungefär 65%. Lyckas jag göra samma sak i en hel vandringspackning så kan jag reducera 20000 gram till 7000 gram eller 15000 gram till 5250 gram. En person som har erfarenhet av vandring förstår att en väska på 5250 gram är ungefär som att inte bära något alls.

Den typen av vandring är en lekfull fröjd. En oavbruten njutning.

Och du, förresten, inte ett enda ord i denna text började med bokstaven ”k”.

Comments are closed.